Ångest, min bästa vän.

Imorgon gäller det. Jag och Emily ska spela upp en dialog ur pjäsen Proof. Varför är jag inte nervös?
Jag får ångest över att inte vara nervös. När jag kommer på mig själv och inser att jag inte har ångest över saker sätter jag mig ner och tar mig god tid på att komma på saker att faktiskt må dåligt över.
Det är så jag och mitt ego "Ångest", som jag döpt det till, funkar ihop. Det är min meditation.
Ibland skulle jag vilja ta ut mitt ego från mitt huvud, sätta det framför mig och konversera med det.. Undra vad man hade kommit fram till. Satt och snabbläste dagboken som min morbror + fru sagt åt mig att skriva i om allt som händer.
Hittade ett helt kapitel om just ångest.

"Ångesten har förvandlats till en stor elefant som medvetet stampar på mig. Försöker ta fram mina puppy-eyes, se ledsen och söt ut och få den att sluta. Som om en elefant hade brytt sig. Nu går jag och mina tankar in i väggen, min ångest fixar det åt mig.
Jag hatar den så mycket så jag mår illa. Jag hatar den lika mycket som jag hatar att mamma alltid köper vitt bröd, jag tycker inte om vitt bröd!
Caroline sitter och analyserar mig. Jag säger att jag har tråkigt, hon tror mig inte.
- Kan du inte bli lite rolig? säger hon.
Den kommentaren fick mig att vilja botoxa ett leende ända upp till öronen, studsa ner till ica för att köpa ett x antal batterier som jag kan köra upp i röven och hoppas på att jag transformeras till en Duracellkanin.
Nu lägger hon sig på bordet och suckar, hon är trött på mig och min ångest nu. Har bränt mina broar.
Varför är jag vänsterhänt? Varför är jag kort? Ångest...."

Jag och carro har skämtat om att vissa endast läser psykologi för att få den kunskapen att kunna reda ut sina egna problem och lyckas ställa en psykisk diagnos på sig själv.
Nu när jag läser vad jag skrivit inser jag att jag är en av dom. Skratta inte åt mig carro.
Ska jag vara ärlig hade jag bara en riktigt dålig dag och skrattar åt hur barnsligt mycket ångest jag kan få.

Psykologikursen är för övrigt väldigt intressant. Min lärare jämför alltid psykologiska teorier och bevis med något som är modernt i samhället idag. Igår pratade vi om Kim Kardashians stora rumpa.
Min lärare tror sig ha listat ut grejjen med den. "Hennes rumpa är inte stor, hon har bara ingen midja"
Om det är allt man behöver förstå när de gäller psykologi så hoppas jag innerligt på ett A+ i den kursen.

Väntar på att Naghme ska ringa, vi ska köpa kläder till dansen. Är så arg på mig själv för jag inte började dansa när jag var liten, tycker om att skylla på mamma när de gäller det.
Tar iaf tag i allt kul nu.. när jag är 21. Bättre sent än aldrig!

Nu tänker jag avsluta med att säga.. Jag ska inte ha ångest idag!
I LOVE LA.
Saknar er.