Det var den snällaste kommentaren jag fått angående min blåtira. "You look like a broken barbie doll!", sa Melani när jag kom till baletten i Onsdags, medans Emily frågade mig varför jag inte försökte täcka över det med smink. Antar att mina 20 minuter på att lägga tio lager smink inte hjälpte.
Baletten var helt underbar! Älskade varje minut av dom 3 timmarna och längtar tills nästa lektion. Alla är så söta i sina rosa tights, balettskor, och inte får jag glömma den svarta bodyn som ser ut som ett kondomfodral. Sexigt, jag vet.
Tack och lov hann min arm läka, och förutom blåmärken är jag - Natalie Åsa Klantig-som-ramla-med-cykeln Barbiedocka Ljungberg, helt återställd.
Karin är och tävlar i höjdhopp med skolans track and field lag. Sitter med våra kaniner, som jag inte nämnt att vi köpt, och håller tummarna/tassarna. Hon kommer vara helt awesome och jag är sur över att dom tävlar långt bort så man inte kan kolla.
Jaa, våran familj har som sagt förökat sig. Två vita kaniner har joinat, som just nu kollar surt på mig över att dom inte får hoppa ut ur buren. Jag och min kanin är lite osams då han vägrar samarbeta med mig när jag försöker gosa med honom. När jag säger "gosa" menar jag att han ska lägga sig på rygg med tassarna upp mot taket och se allmänt chillad ut. Varför han inte gör detta, har jag räknat ut, beror på antingen ryggskott eller bara att han är upprorisk. Hade jag räknat antalet rivmärken på min kropp hade jag nog insett att han inte tycker om mig, så det låter jag bli.
Lillebror och pojkvän kommer om snart en månad. Tänker ge dessa pojkar en uppgift att ta med sig lite svenska "måsten". Djungelvårl, kaffe, djungelvårl, choklad, djungelvrål... kaffe. Min katt kanske?
Antar att jag borde klappa kaninerna, plugga och städa nu.
Love u.
fredag 25 februari 2011
söndag 20 februari 2011
"It's the inside that counts"
Det är i lägen som dessa man mer än gärna förlitar sig på den kommentaren. "Det är insidan som räknas, inte den yttre". Alltså i mitt fall "Det är insidan som räknas, inte min fula, blå/lila/röda blåtira som gör att man glömmer bort att jag någonsin sett hyfsat okej ut".
Har skypat med Ida Klockare Ljungberg-Gullesjö och Alexandra Karlsson idag. Det gjorde min dag. Ida kommer och hälsar på i Juni och Alex kommer såfort hon kan. Mycket att se fram emot denna terminen!
Fortfarande förbannad över att jag missade min första balettlektion i Onsdags och hatar min cykel för det. Vem ska man annars skylla att man ramlade på? "Det är nästan lite komiskt sött att du faktiskt ramlat med cykel, hihi vem gör det nuförtiden?", skrev min söta vän Isabelle i ett mail. Hon har rätt, jag har totalt ingen aning om modet idag och borde veta att det är fruktansvärt "ute" att ramla med cykeln. Hallå liksom, det är 2011.
Har inte dansat på en vecka, i stort sätt inte vart utanför dörren heller. Det är tråkigt, ensamt, tråkigt... och... tråkigt. Min psykologibok "Our Inner Ape" håller mig sällskap. Ett stort tack till medverkande apor i boken, bl.a gorillor, chimpanser och bonobos.
Är för övrigt jättenöjd med mina kurser denna terminen och mina lärare verkar helt awesome. Social psychology, modern dance, ballet, ESL, matte och dance history. Ta bort matte och engelska så kan man ju nästan inte ens kalla det skola. Bara saker som gör mig glad.
Vill ägna några rader till att tacka min kära syster som obeskrivligt bra. Mina två hjärnhalvor började bråka med varandra dagen innan vårterminen började och jag kände mig lite förvirrad i mitt tänkande. På en minut fick hon mig att tänka klart. Hon känner mig bättre än vad jag gör, vilket är bra då jag alltid kan vända mig till henne när jag behöver råd angående mig själv och mitt ego. Så tack syster.. Du är en sjudundrans brud.
Saknar alla vänner och familj hemma i Svea Rike.
Love.
Har skypat med Ida Klockare Ljungberg-Gullesjö och Alexandra Karlsson idag. Det gjorde min dag. Ida kommer och hälsar på i Juni och Alex kommer såfort hon kan. Mycket att se fram emot denna terminen!
Fortfarande förbannad över att jag missade min första balettlektion i Onsdags och hatar min cykel för det. Vem ska man annars skylla att man ramlade på? "Det är nästan lite komiskt sött att du faktiskt ramlat med cykel, hihi vem gör det nuförtiden?", skrev min söta vän Isabelle i ett mail. Hon har rätt, jag har totalt ingen aning om modet idag och borde veta att det är fruktansvärt "ute" att ramla med cykeln. Hallå liksom, det är 2011.
Har inte dansat på en vecka, i stort sätt inte vart utanför dörren heller. Det är tråkigt, ensamt, tråkigt... och... tråkigt. Min psykologibok "Our Inner Ape" håller mig sällskap. Ett stort tack till medverkande apor i boken, bl.a gorillor, chimpanser och bonobos.
Är för övrigt jättenöjd med mina kurser denna terminen och mina lärare verkar helt awesome. Social psychology, modern dance, ballet, ESL, matte och dance history. Ta bort matte och engelska så kan man ju nästan inte ens kalla det skola. Bara saker som gör mig glad.
Vill ägna några rader till att tacka min kära syster som obeskrivligt bra. Mina två hjärnhalvor började bråka med varandra dagen innan vårterminen började och jag kände mig lite förvirrad i mitt tänkande. På en minut fick hon mig att tänka klart. Hon känner mig bättre än vad jag gör, vilket är bra då jag alltid kan vända mig till henne när jag behöver råd angående mig själv och mitt ego. Så tack syster.. Du är en sjudundrans brud.
Saknar alla vänner och familj hemma i Svea Rike.
Love.
onsdag 16 februari 2011
Policemen, drugs, black outs..and me.
Låter som att jag haft ännu en lyckad fylla kanske? Nepp, detta fixade jag helt nykter.
Länge sedan det regnade så mycket i Los Angeles. Var påväg till skolan med ett leende på läpparna för jag snart skulle ha min alldeles första balettlektion. Kunde inte se för allt regn, sen blev e svart... Vaknar upp med en tjej och poliser ståendes över mig som frågar "Minns du vad du heter?", "Minns du vart du bor?", "Vet du vilken dag det är?" "Vet du vart du är påväg?". Jag kunde mitt namn. Nothing more, nothing less. Den snälla tjejen hade hittat mig på gatan aningen avdeckad. Hon ringde polis och ambulans och försökte tillochmed hänga med mig till sjukhuset. Vissa människor är ju bara för bra. Inget minne av hur jag ramla, eller vart. Min första black out nykter! Det finns en första gång för allt.. tror jag att man säger.
På sjukhuset träffar man ju självklart den snyggaste läkaren med London-accent. "How are you love?", var det första han sa. Jag torkade bort tårarna och försökte hålla för handen över högra sidan av mitt ansikte som jag landat på och sa "Im great!", med ett leende. (Ta de lugnt Johan, du är fortfarande The One).
Alla läkare ville skicka hem mig men dom fick ett stort NEJ uppslängt i ansiktet. Hade än så länge bara missat en lektion och tänkte banne mig inte missa fler. Tog första bästa taxi till skolan med fula kläder jag fått från sjukhuset, ett fuckat ansikte och en stukad axel. Ångrade det senare när man var tvungen att koncentrera sig och huvudet höll på att explodera.
Glömde en av mina väskor på sjukhuset. Polismannen som hjälpte mig åkte och hämtade den och körde sen hem mig efter skolan. Han litade inte på att jag skulle ta cykeln hem med en arm. Why man, why?
Han sa att läkaren nämnt att jag inte lyssnade på deras råd om att åka hem, vilket dom trodde berodde på mina "sega reaktioner" efter olyckan. Nej Doktor, jag tycker om skolan!
Kom hem utan nycklar, och självklart hade personalen på huvudkontoret bestämt sig för att gå hem, vilket gjorde det lite svårt att be om extranyckeln. La mig i trappan vid tvättstugan och sov i 2 och en halv timma tills min kära sambo kom hem. Hon har skämt bort mig hela kvällen, och jag funderar starkt på att ramla nästa vecka också. Hon erbjöd sig tillochmed att göra min läxa!
Nu ska jag isa mitt ansikte så jag kanske ser ut lite mer som en människa imorrn, knarka upp tabletterna jag fick, och plugga såklart. Japp, ett helt blogginlägg om mig själv. Inte alls egoistiskt.
Puss love u.
Länge sedan det regnade så mycket i Los Angeles. Var påväg till skolan med ett leende på läpparna för jag snart skulle ha min alldeles första balettlektion. Kunde inte se för allt regn, sen blev e svart... Vaknar upp med en tjej och poliser ståendes över mig som frågar "Minns du vad du heter?", "Minns du vart du bor?", "Vet du vilken dag det är?" "Vet du vart du är påväg?". Jag kunde mitt namn. Nothing more, nothing less. Den snälla tjejen hade hittat mig på gatan aningen avdeckad. Hon ringde polis och ambulans och försökte tillochmed hänga med mig till sjukhuset. Vissa människor är ju bara för bra. Inget minne av hur jag ramla, eller vart. Min första black out nykter! Det finns en första gång för allt.. tror jag att man säger.
På sjukhuset träffar man ju självklart den snyggaste läkaren med London-accent. "How are you love?", var det första han sa. Jag torkade bort tårarna och försökte hålla för handen över högra sidan av mitt ansikte som jag landat på och sa "Im great!", med ett leende. (Ta de lugnt Johan, du är fortfarande The One).
Alla läkare ville skicka hem mig men dom fick ett stort NEJ uppslängt i ansiktet. Hade än så länge bara missat en lektion och tänkte banne mig inte missa fler. Tog första bästa taxi till skolan med fula kläder jag fått från sjukhuset, ett fuckat ansikte och en stukad axel. Ångrade det senare när man var tvungen att koncentrera sig och huvudet höll på att explodera.
Glömde en av mina väskor på sjukhuset. Polismannen som hjälpte mig åkte och hämtade den och körde sen hem mig efter skolan. Han litade inte på att jag skulle ta cykeln hem med en arm. Why man, why?
Han sa att läkaren nämnt att jag inte lyssnade på deras råd om att åka hem, vilket dom trodde berodde på mina "sega reaktioner" efter olyckan. Nej Doktor, jag tycker om skolan!
Kom hem utan nycklar, och självklart hade personalen på huvudkontoret bestämt sig för att gå hem, vilket gjorde det lite svårt att be om extranyckeln. La mig i trappan vid tvättstugan och sov i 2 och en halv timma tills min kära sambo kom hem. Hon har skämt bort mig hela kvällen, och jag funderar starkt på att ramla nästa vecka också. Hon erbjöd sig tillochmed att göra min läxa!
Nu ska jag isa mitt ansikte så jag kanske ser ut lite mer som en människa imorrn, knarka upp tabletterna jag fick, och plugga såklart. Japp, ett helt blogginlägg om mig själv. Inte alls egoistiskt.
Puss love u.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)